Tess i USA- Mitt liv som Au Pair i California

Jag har skrivit mycket om vad jag har gjort, men jag har inte skrivit lika mycket om vad jag har känt. Idag har jag varit här en månad och det har nog varit den jobbigaste månaden i mitt liv. I början när jag kom hit hade jag enormt mycket hemlängtan, de första dagarna var det med familjen och efter ett tag började min längtan efter mina vänner också att komma. Det var väldigt jobbigt att komma hit, min värdfamilj är så olik min riktiga familj så jag jämförde allt, och jag önskade bara att jag kunde vara hemma i Sverige med de människorna som jag trivs med.
Det var väldigt jobbigt för mig att komma till en barnfamilj, för det fick mig att inse att min familj där hemma inte är en barnfamilj längre, jag och min bror börjar bli vuxna. Det var jobbigt att se min värdpappa skoja och brottas med barnen, för det var så vi också hade det för flera år sedan. Jag har haft så roligt med min familj, jag har kunnat skratta så jag grät, vi har haft det så underbart när vi har varit iväg på semestrar, och jag vill inte att det någonsin ska försvinna. Jag tyckte att det kändes väldigt onödigt att vara borta från min familj för att leva hos någon främmande.
Efter ett tag så började jag sakna mina vänner. Jag hade det trevligt här, men med mina kompisar hemma har jag det riktigt roligt. Även om vi bara satt hemma och kollade film så hade vi kul, för vi känner varandra så bra och har alltid en massa skvaller. De ska iväg på äventyr detta året, jag borde kanske åka med dem? Jag kände mig så fruktansvärt ensam här- ingen som kände mig, och jag känner igen. Jag började tvivla på om detta verkligen är rätt. Ska jag vara borta ett år när jag inte mår bra och inte har kul? När jag kan vara med mina nära och kära och ha det riktigt bra? Detta är en frivillig resa, och jag bestämde mig för att göra detta för att utvecklas, lära mig saker men framförallt att ha kul. Att ha ett roligt år när jag tar en paus från skolan. Är detta då rätt? Mitt år när jag fyller 20, när jag tar min paus från skolan, är detta det bästa alternativet för mig?
Jag hade massa tvivel och det var väldigt påfrestande. Jag är på ett nytt ställe med en massa nya saker som jag inte förstår och jag kan inte förklara mig på svenska eller be om hjälp. De förstår inte vad jag menar eftersom många av sakerna är självklara för dem. 
Det är svårare än vad man tror. Jag hittar ingenstans, jag vet inte hur någonting fungerar. ALLT är nytt, ingenting är bekant med detta stället. Jag kan inte ringa till mina kompisar eller min familj, vi pratar när vi har turen att vara inloggade på Skype eller msn samtidigt.
Jag har gått runt som ett känslovrak, kunnat bryta ut i skrik eller gråt när som helst.

Jag pratade med Mamma och Pappa och jag har beslutat att sluta tycka synd om mig själv och ta denna chansen. Mikaela rådde mig också till att sluta fokusera på hemlängtan, och att sluta prata om det. Det är dags att ge det en ärlig chans. Nu har jag haft en månad med hemlängtan och depp, men nu ska jag rycka upp mig och starta mitt år här.

För jag bor faktiskt i Kalifornien, strax utanför San Francisco.
Hur illa är det?