' back to work
Ja, då var man tillbaka i Mountain View efter en lång och underbar semester. Det känns.. sådär. Jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag känner. Jag saknar min familj jättemycket redan såklart. Samtidigt har jag ju saknat vännerna och det är kul att komma tillbaka till sitt liv igen.
Dessutom har våren verkligen kommit hit nu. Inte för att det har varit speciellt kallt i vinter, men träden har varit kala och det har varit mulet då och då. Så det var med glädje som jag imorse upptäckte att träden är i blom, det är klar himmel och temperaturen ligger över 20 grader.
Det känns konstigt att komma "hem" efter en semester till ett hem som inte riktigt är hem för mig. Det är mer bekant än hotellen, men samtidigt är det inte min säng, eller mitt rum. Skum känsla.
Kändes konstigt att sätta sig i bilen och köra till isrinken idag också, det känns så ovant på något sätt. Men efter en liten stund är man inne i det igen. Då känns det nästan som semestern var en avlägsen dröm, och det vill jag verkligen inte att det ska kännas som, för jag vill minnas allt i alla detaljer eftersom det var så bra.
I ena sekunden är jag jätteglad för vädert och för alla roliga saker jag har framför mig, och i nästa sekund har jag svårt att andas för att jag saknar min familj så mycket och önskar att jag hade kramat och pussat dem mer än vad jag gjorde.
Det känns dessutom konstigt att något man har längtat efter så länge är över. Det är som dagen efter studenten, eller när man kommer hem från en efterlängtat resa. Jag har längtat efter att träffa mina föräldrar i 8 månader, och jag har drömt om alla roliga saker vi skulle göra i flera månader. Helt plötsligt är det över. Då blir man helt tom inombords. Jag skulle verkligen göra allt för att spola tillbaka tiden och göra det igen, och jag känner mig hjälplös och nästan panikslagen när jag inser att jag inte kan göra det.
Det var helt otroligt att träffa min familj på flygplatsen. Det hade nästan gått 8 månader utan att vi hade sett varandra, och jag tror faktiskt aldrig att jag kommer vara ifrån min familj så länge igen. Man ska aldrig säga aldrig, men i alla fall inte när man är så beroende av dem som jag fortfarande var/är. Så det känns konstigt att man har klarat det hindert, samtidigt som det känns skönt, eftersom det är en bekräftelse på hur stark man verkligen är.
Nu känns det som det är nerförsbacke kvar. Min värdfamilj har hittat ny au pair, man börjar tänka på hemresa och vad man ska göra när man kommer hem och sommaren är framför en.
Jag blir stolt och glad när jag tänker på att jag har gjort 2/3 och att jag bara har 1/3 kvar, samtidigt som det är lite skrämmande. Var tar tiden vägen?
Dessutom har våren verkligen kommit hit nu. Inte för att det har varit speciellt kallt i vinter, men träden har varit kala och det har varit mulet då och då. Så det var med glädje som jag imorse upptäckte att träden är i blom, det är klar himmel och temperaturen ligger över 20 grader.
Det känns konstigt att komma "hem" efter en semester till ett hem som inte riktigt är hem för mig. Det är mer bekant än hotellen, men samtidigt är det inte min säng, eller mitt rum. Skum känsla.
Kändes konstigt att sätta sig i bilen och köra till isrinken idag också, det känns så ovant på något sätt. Men efter en liten stund är man inne i det igen. Då känns det nästan som semestern var en avlägsen dröm, och det vill jag verkligen inte att det ska kännas som, för jag vill minnas allt i alla detaljer eftersom det var så bra.
I ena sekunden är jag jätteglad för vädert och för alla roliga saker jag har framför mig, och i nästa sekund har jag svårt att andas för att jag saknar min familj så mycket och önskar att jag hade kramat och pussat dem mer än vad jag gjorde.
Det känns dessutom konstigt att något man har längtat efter så länge är över. Det är som dagen efter studenten, eller när man kommer hem från en efterlängtat resa. Jag har längtat efter att träffa mina föräldrar i 8 månader, och jag har drömt om alla roliga saker vi skulle göra i flera månader. Helt plötsligt är det över. Då blir man helt tom inombords. Jag skulle verkligen göra allt för att spola tillbaka tiden och göra det igen, och jag känner mig hjälplös och nästan panikslagen när jag inser att jag inte kan göra det.
Det var helt otroligt att träffa min familj på flygplatsen. Det hade nästan gått 8 månader utan att vi hade sett varandra, och jag tror faktiskt aldrig att jag kommer vara ifrån min familj så länge igen. Man ska aldrig säga aldrig, men i alla fall inte när man är så beroende av dem som jag fortfarande var/är. Så det känns konstigt att man har klarat det hindert, samtidigt som det känns skönt, eftersom det är en bekräftelse på hur stark man verkligen är.
Nu känns det som det är nerförsbacke kvar. Min värdfamilj har hittat ny au pair, man börjar tänka på hemresa och vad man ska göra när man kommer hem och sommaren är framför en.
Jag blir stolt och glad när jag tänker på att jag har gjort 2/3 och att jag bara har 1/3 kvar, samtidigt som det är lite skrämmande. Var tar tiden vägen?
Kommentarer
Trackback
