Tess i USA- Mitt liv som Au Pair i California

Resan till LA började på Barten påväg in mot SF Downtown, som Elin gjorde klart för oss. Vi mötte upp Malin, och vi skrek lite och var allmänt taggade. Alla hade med sig lite matsäck också, men mitt svenska lösviktsgodis var nog mest poppis.
Vi kliver på bussen som vi ska ta ner till LA. Alla amerikanare har skrattat åt oss när vi sa att vi skulle ta buss. Tydligen är bussarna/tågen i USA inte av samma nivå som i Sverige. Och det fick vi snart erfarna. Bussen var i sämsta möjliga skick, och vi satt och trängdes med illaluktande mexicanare. Alla var avundsjuka på Malin, för hon fick ett ledig säte, ända tills den tjockaste amerikanaren kom och satte sig bredvid henne. Malin fick anstränga sig för att få plats. Haha, stackare.

Bussen lämnar SF klockan 22,oo och efter lite tjejsnack somnar alla mer eller mindre. (Utom Malin som är fokuserad på att få plats). Jag vaknar av att bussen hoppar till och sedan börjar backa. Kollar på klockan och den är 2. Malin börjar skricka i panik att bussen håller på att trilla ner i ett stup. Bussen har kört av vägen och är påväg ner i vägkanten, som råkar vara ett stup. Jag blir som jag blir i nödsituationer, passiv och agressiv haha. Bussen börjar luta mot stupet och Malin skriker att vi kommer dö. Vi svenska tjejer får panik och skriker att vi vill av men busschaffören vill inte släppa av oss utan fortsätter att backa. Malin får panik (Hon sitter vid fönsterplats mot stupet, med en minst 150 kg amerikanare lutat mot sig). "Om bussen välter kvävs jag till döds".
Well, bussen börjar luta mer och mer och är nära på att välta, men då lutar den mot ett träd. Så, bussen lutar mot ett träd och bakom trädet är ett 6 meter långt stup. Om trädet inte hade varit där vill jag inte tänka på vad som hade hänt.
Busschaffören blir lite rädd och släpper äntligen ut alla passagerare, men vi upptäcker snabbt att vi är på en liten väg mitt ute i INGENSTANS. Inga väglampor, inga bilar, inget! Och ingen har sändning på mobilen. Det är halv tre på natten, kolsvart och lite dimmigt. Kändes som en skräckfilm. I USA kan man inte ringa 911 utan sändning. Och bussen har ingen nödradio. Så vi är fast.

En halvtimme senare kommer en lastbil förbi och stannar. Han ringer polisen på sin nödradio och ytterligare en halvtimme senare är polisen där. Han konstaterar att vi är fast och att bussen kommer att välta om vi försöker flytta den. 2 timmar efter det kommer det en bärgningsbil. 2 timmar stod vi ute mitt i ingenstans mitt i natten. Tur att man var i California och inte Sverige. Men vi frös ändå.
Efter många om och men får bärgningsbilen bort bussen och vi överlever.
Jag kramade trädet och satte mig i bussen på väg till LA, 5 timmar försenad och en nära döden upplevelse rikare.