' there's a possibility
blä blä blä.
Nu kommer ett ångestinlägg. Så ni som inte pallar - läs inte.
Mycket ångest på gång just nu. Ångest för att jag vill hem, ångest för att jag inte vill hem. Ångest för att det är ett helt år sedan jag var i barca och tog studenten. Varför? Jag vill inte att allt ska försvinna. Är det normalt att må dåligt för att man har ett för bra liv? Hur hanterar man att livet blir sämre för att man har ångest för att livet är för bra och att det någon gång kommer att försvinna? Leva i nuet antar jag. Men jag är rädd för att glömma allt jag har gjort och upplevt om jag inte ältar det. Och när jag ältar det blir jag ledsen för att det har varit så bra.
Jag VET hur jobbigt det kommer vara att lämna allt detta eftersom det sakta men säkert närmar sig. Vissa hejdå har redan blivit sagda. Samtidigt kan jag inte vänta till att komma hem till ett riktigt hem. Där man är omringad av folk som man älskar, och som älskar en tillbaka.
Au-pair livet är verkligen så olika från person till person. Det jobbigaste för mig är att jag känner mig så ensam. Det kanske hade varit lättare om jag hade någon som bodde granne med mig, som jag kunde springa över till på 5 minuter bara för att få prata.
Eller inte. Det är svårt att säga. Jag saknar Mickis.
Att ha en värdförälder som är arbetslös är jobbigt. Att ha en värdföräldrar som man dessutom är väldigt olik är också jobbigt. Kombinera detta är var omringad av en människa som du inte har speciellt lika åsikter med dygnet runt.
Andrum.
Jag älskar mitt oftast mitt liv här. Det är det som är jobbigt. Hade allt varit skit så hade jag åkt hem. Men jag kunde inte ens drömma om att detta året skulle bli såhär bra. Jag hade velat stanna här och bo själv ett tag, eller med vänner, och verkligen kunna njuta av det här utan regler och tider som man måste vara hemma på kvällarna. Som sagt, en 14-årings regler i en 20 årings sinne.
Hemma så trodde jag inte att jag umgicks med vänner speciellt mycket jämfört med andra. Men man var med dem hela dagen i skolan, sen ofta en fika och lite shopping, sen telefonsamtal på kvällen. Men det handlar inte bara om vänner, utan även om familjen. Jag och mamma brukade sitta och kolla på Grey's tillsammans. Även om vi inte pratade speciellt mycket så hade man närheten. Känslan av gemenskap och glädje.
Här går jag till gymet ensam. Sen jobbar jag ensam. Går på promenad ensam. När jag har slutat sitter jag på rummet ensam. Och kollar på Grey's ensam. Det är jobbigt att känna sig ensam, för hur man än gör så sitter känslan kvar.
Jag vet (eller hoppas innerligt iaf) att jag är älskad av mina vänner här och det är verkligen höjdpunkten på veckan när jag får chansen att träffa dem. Det är så svårt när man bor ett par mil ifrån varandra och inte har fasta schema. Antingen jobbar jag eller den andra, eller så har man inte pengar till bensin, eller så är bilen sönder. Det är så jobbigt att gå en hel dag och se fram emot att träffa någon och sedan få ett samtal av värdföräldern eller kompisar som gör att planerna går åt skogen. För dessa planer är mitt ljus i veckan.
Det är nog det som har förvånat mig mest - hur jag kan ha hittat så underbara vänner här. Som är så lika mig (inte den klassiska barnpassar typen).
Det hade jag inte velat byta bort mot något.
Vännerna här är min energikälla. En två timmars fika fylld av skratt, känslor och bara skvaller gör så att man har tillräckligt energi för att klara resten av veckan.
Nu är det torsdageftermiddag och sist jag såg någon var i söndags. Och nu börjar min energi ta slut.
Nu kommer ett ångestinlägg. Så ni som inte pallar - läs inte.
Mycket ångest på gång just nu. Ångest för att jag vill hem, ångest för att jag inte vill hem. Ångest för att det är ett helt år sedan jag var i barca och tog studenten. Varför? Jag vill inte att allt ska försvinna. Är det normalt att må dåligt för att man har ett för bra liv? Hur hanterar man att livet blir sämre för att man har ångest för att livet är för bra och att det någon gång kommer att försvinna? Leva i nuet antar jag. Men jag är rädd för att glömma allt jag har gjort och upplevt om jag inte ältar det. Och när jag ältar det blir jag ledsen för att det har varit så bra.
Jag VET hur jobbigt det kommer vara att lämna allt detta eftersom det sakta men säkert närmar sig. Vissa hejdå har redan blivit sagda. Samtidigt kan jag inte vänta till att komma hem till ett riktigt hem. Där man är omringad av folk som man älskar, och som älskar en tillbaka.
Au-pair livet är verkligen så olika från person till person. Det jobbigaste för mig är att jag känner mig så ensam. Det kanske hade varit lättare om jag hade någon som bodde granne med mig, som jag kunde springa över till på 5 minuter bara för att få prata.
Eller inte. Det är svårt att säga. Jag saknar Mickis.
Att ha en värdförälder som är arbetslös är jobbigt. Att ha en värdföräldrar som man dessutom är väldigt olik är också jobbigt. Kombinera detta är var omringad av en människa som du inte har speciellt lika åsikter med dygnet runt.
Andrum.
Jag älskar mitt oftast mitt liv här. Det är det som är jobbigt. Hade allt varit skit så hade jag åkt hem. Men jag kunde inte ens drömma om att detta året skulle bli såhär bra. Jag hade velat stanna här och bo själv ett tag, eller med vänner, och verkligen kunna njuta av det här utan regler och tider som man måste vara hemma på kvällarna. Som sagt, en 14-årings regler i en 20 årings sinne.
Hemma så trodde jag inte att jag umgicks med vänner speciellt mycket jämfört med andra. Men man var med dem hela dagen i skolan, sen ofta en fika och lite shopping, sen telefonsamtal på kvällen. Men det handlar inte bara om vänner, utan även om familjen. Jag och mamma brukade sitta och kolla på Grey's tillsammans. Även om vi inte pratade speciellt mycket så hade man närheten. Känslan av gemenskap och glädje.
Här går jag till gymet ensam. Sen jobbar jag ensam. Går på promenad ensam. När jag har slutat sitter jag på rummet ensam. Och kollar på Grey's ensam. Det är jobbigt att känna sig ensam, för hur man än gör så sitter känslan kvar.
Jag vet (eller hoppas innerligt iaf) att jag är älskad av mina vänner här och det är verkligen höjdpunkten på veckan när jag får chansen att träffa dem. Det är så svårt när man bor ett par mil ifrån varandra och inte har fasta schema. Antingen jobbar jag eller den andra, eller så har man inte pengar till bensin, eller så är bilen sönder. Det är så jobbigt att gå en hel dag och se fram emot att träffa någon och sedan få ett samtal av värdföräldern eller kompisar som gör att planerna går åt skogen. För dessa planer är mitt ljus i veckan.
Det är nog det som har förvånat mig mest - hur jag kan ha hittat så underbara vänner här. Som är så lika mig (inte den klassiska barnpassar typen).
Det hade jag inte velat byta bort mot något.
Vännerna här är min energikälla. En två timmars fika fylld av skratt, känslor och bara skvaller gör så att man har tillräckligt energi för att klara resten av veckan.
Nu är det torsdageftermiddag och sist jag såg någon var i söndags. Och nu börjar min energi ta slut.
Kommentarer
Postat av: Frida
Får jag fylla på din energi ikväll? :)
Postat av: Malin
Hej, jag känner igen mig lite i det du skriver. Men har ni aldrig playdates? Jag och mina vänner har det hela tiden här med våra barn! Då får man chans att umgås med sina vänner på jobbtid, vilket är toppen! Dagarna går så mycket fortare då :)
Trackback
